Linn

Hannes.


Herrman.

Människor med "mentala problem" som skriver om det på sin blogg. Post efter post med självömkande inlägg om hur otroligt skit dom mår.
Det är en sak, om man lider av psykiska problem och har en blogg som har det som huvudämne för att dela med sig av erfarenheter, stöd åt andra och hjälp. Men det är inte många som gör det.

Jag har under några år, eller alltid, haft mer eller mindre mentala problem. De senaste åren har det verkligen blivigt värre, nu går jag på mediciner och mår bättre. Men jag skulle aldrig skriva om mina svåra dagar på bloggen! Det skulle kännas konstigt och dumt. Varför skulle jag skriva om det på bloggen för alla att se? Det är inget jag, idag, döljer. Att jag inte är så frisk i huvudet. Inget jag skäms över eller så. Men jag får inget utav det och jag tror inte jag skulle få något utav det annat än känna mig som om jag försöker få folk att tycka synd om mig. Om jag skrev om det på bloggen.

Men, den allra största andledningen. Jag. Skulle. Inte. Orka. Skriva, i nån fucking blogg när jag mår sämre och framför allt inte de gånger jag mått som sämst. Det sista jag skulle tänka på är bloggen och att skriva om det där! Och jag tänker inte ens börja tala om de som tar bilder av sig själva och sina rödgråtna ögon, liksom... what the hell?
Det är det som jag irriterar mig på när människor skriver om hur dåligt de mår. Det känns inte som att de faktiskt gör det, eller vet vad att må dåligt är. Skulle de verkligen, verkligen må skit, ha ångesten runt strupen och hopplöshetens stora händer som trycker ner dom och du bara känner viljan att slå huvudet mot väggen tills det spricker. Men allt du får är en lätt hjärnskakning. Jaa, då skulle dom fan inte tänka på att skriva i sin patetiska blogg.
Jag vet att många känner en lättnad av att få skriva av sig, att få ut sina tankar på papper och att det är som terapi för dom. Men jag kan inte tro att det s.k. gnäll som jag syftar på alls har något med det att göra.

Jag vet inte. Jag vet inte om det jag menar alls kommer fram. Jag känner att jag har svårt att få mina tankar nerskrivna för andra förstå just nu.
Men en sak är säker. Detta är antagligen första och sista gången som jag skriver såhär pass "ingående" om mina egna problem.

Problemet är att det kommer in så dåligt med solljus i lägenheten, så jag måste se hur dom plantor jag har nu klarar sig innan jag vågar ta mig an något mer.

Imorgon blir det middag ute med familjen, det ska blir trevligt. Och gott.